Visst förstår jag att det finns människor som inte gillar färg och mönster på sina väggar, men att ett helt folk (o nu menar jag folket skandinavier, eller nordbor. Jag är inte helt säker på var denna hysteri tar slut) kollektivt är livrädda för färgade och/eller mönstrade tapeter? Hur kunde det bli så?? Varför kan vi här i norr inte tänka själva? Så livrädda för var andra ska tycka. Vilka andra? De som är lika rädda?
Jag möts varje arbetsdag i tapetaffären av människor som oroligt frågar mig om “det blir för mycket, för mörkt, passar ihop” osv. "Kan man ha en mönstrad tapet på alla väggarna?" Ja- varför inte? Vad kan hända? "Men kan jag verkligen ha tavlor på en mönstrad tapet?" Ja, du. Vad tror du själv? Trillar de ner? "Blir det för mycket?" Vadå för mycket? För vem? För vad? Är du osäker på om något "passar ihop"? Testa att lita på dina egna känslor o åsikter. Ibland kanske färger harmoniserar bättre eller sämre med varandra, men vad gör det om du gillar det? Vem bestämmer hemma hos dig?
Jag vet att vi historiskt sett i det här landet haft mörka, mönstrade och färgade tapeter o kombinerat dem med mönstrade soffor o gardiner, samtidigt som vi dessutom haft tavlor på väggarna. Hör o häpna: ibland till och med ihop med en mörk heltäckningsmatta!
Ja ja. Min poäng här är inte att vi ska gå tillbaka till en gammal trend, utan jag vill snarare att alla ska tänka själva. Vad gillar just DU? Vilka färger vill DU ha hemma? Skit i vad grannen tycker, eller din dotter, eller din mamma. O framför allt: skit i vad inredningstidningarna och tv-programmen säger. De har inte rätt. De följer mestadels bara trender. Trender är trist och släpper inte fram din personlighet. Jag vet att de säger att det blir ljusare och känns större hemma med vita väggar, och ja, det är sant. Men är det ett självändamål att ha det ljust o stort? Kan det inte behöva vara glatt? Eller mysigt? Eller personligt?
